"Life is just a big bunch of lies, disappointments and a never-ending belief that these are not true"
Skrev detta en gång på Twitter. Det passar in idag.
(www.twitter.com/triciajohansson)
I want a life with color, a life with more options than living or dying. A life with a meaning.
Just nu består mina tankar mest av "jag hatar mitt liv". Det är i alla fall bättre än "jag vill dö" för det vill jag inte. Jag vill leva. Men bättre än så här.
Några ml flytande theralen blev lösningen efter att en personal frågat hur jag mådde. Mediciner löser alla problem. Enligt dem i alla fall. Har en äcklig eftersmak i munnen nu.
Jag gav ett förslag till en av de otrevligaste personalen att de borde ha knäckebröd eller nått vid sidan om maten. När maten är... Hm.. Mindre god? Så är det jobbigt att gå och vara hungrig. Maten är sjukt dålig här. Men det förslaget hamnade i papperskorgen utan ens någon eftertanke. De lyssnar inte på någons förslag till något. Hur som helst: jag fick ingen macka när jag frågade heller för de ska ätas vid frukost och kvällsfika. Detta är inget hem som de kallar det för hemma kan man äta mackor när man vill. Det är inte roligt att vara hungrig.
Jag ska börja köpa egen mat. För det får man. Undrar hur många kilo jag gått ner sen jag kom? Jag svälter ju inte ihjäl precis men detta är inte alls schysst!
Det är ju konstigt att kommunen ger mig bidrag för att betala rummet och maten men maten är under all kritik.
Min kontaktperson lovade att köra mig till affären igår men det blev inte av och inte idag heller. För er som ej vet så ligger stället på landet och jag kan inte vägen till affären då den är en bit bort och jag har tjatat flera gånger att de ska visa mig den så jag kan gå själv. Men icke.
Kommer jag inte iväg i morgon heller så ska jag faktiskt kräva att träffa chefen för boendet och antingen säga vad jag tycker om deras mat eller säga till dem att planera fasta dagar i veckan för att jag ska kunna handla. För detta är inte okej!
Jag har varit nära gråten hela dagen.
...med nya möjligheter.
Min morgon har varit helt okej i övrigt. Mitt "standardmående" brukar vara lite likgiltigt men idag kändes det annorlunda: jag kände mig glad!
Förresten har kallelsen till psykistriska öppenvårdsmottagningen kommit och jag har fått tid till min diagnosutredning om en vecka! Snabbt för att vara psykiatrin.
Med nya möjligheter. Och besök av pappa och syster.
Ser lite konstig ut på bilden ovan men jag hade ingen bättre...
/Tricia
Internet funkar inte, jag hade tur som kom upp på nätet i några minuter. Inte heller kran/dusch-vattnet, som sinar ut då och då och knappt kan användas. Ibland sinar det ut i handfatet när man ska tvätta händerna så att det bara kommer en tunn stråle vatten även när man har på det högsta.
Jag sover mest pga tristessen och isoleringen. Jag kunde lika gärna ha levt på medeltiden. Telefonnätet är kast, datoruppkopplingen med, vattnet funkar inte alltid, maten smakar plast, personalen är frånvarande. Och hela stället är helt och hållet immun mot kritik. Allt de gör är helt jävla perfekt. Det är faktiskt lite konstigt att de inte bryr sig om hur man mår här trots att det är det som deras jobb går ut på.
Att dö utan orsak är inte möjligt.
Att leva utan anledning är bara löjligt.
Skrivet klockan 17:21
Det är så här
att det man inte lär
är att förstå den där
som är som hon är.
När man är sur
kan man ligga på lur
efter en tillfällig skur
av bitterhet i sin bur.
Bara för att detta är sant
och för att lådans kant
är som en väldigt sur tant
som står vid stupet som är brant
Därför blir det så här
att det man lär
att till slut förstå den där
som fortsätter vara som hon är.
Det har tänts ett nytt ljus för mig. Och det är helt och hållet min mammas förtjänst! Idag, för typ någon kvart sedan (klockan är 13:50 nu), så ringde en psykolog/terapeut/annan psykiatrisk person, och berättade att de haft ett möte om min utredning och att de kommit fram till att den bör göras! Hon sa att det skulle komma en kallelse inom en månad!
Mamma, om inte du hade pratat och stått på dig när du ringde henne så hade de aldrig tagit så allvarligt på det. Så allvarligt som det FAKTISKT ÄR, och som de faktiskt själva också ansåg. De kommer därefter påbörja en utredning, och det har de LOVAT. Det är FASTSPIKAT. Hade du inte varit så jäkla envis, bestämd och kämpat för att din dotter skulle få det bästa hon kan få, så hade de aldrig ringt redan dagen efter och berättat att de tänker göra detta.
Utan min mamma hade jag inte stått här, jag hade inte levt.
Tack för att jag finns och att du, pappa och Madde fortfarande tror på mig, även när jag inte gör det själv!
Skickar en puss till min familj!
Jag gillar att teckna. Men jag har en hel del att öva på. Propotioner, skuggor osv. En dag fick jag idén att måla mina känslor på papper. Det kanske till och med kan uppskattas av andra. Jag gjorde dessa "serier" för några veckor sedan, men har inte visat dem i bloggen än. Serierna är kladdiga och inte alls fint gjorda. Jag tröttnade efter bara en liten stund.
Men trots det, kanske de säger er någonting?
Hoppas bara man ser vad det står...
(Klicka på bilden för att se den i större format)
Bild 1: Länk för att se bilden i originalstorlek finns
här!
(Klicka på bilden för att se den i större format)
Bild 2: Länk för att se bilden i originalstorlek finns
här!
(Klicka på bilden för att se den i större format)
Bild 3: Länk för att se bilden i originalstorlek finns
här!
RSS Feed