Vi kan bli så jäääävla förbannade, ursinniga, galna och gå varandra på nerverna ibland. Jag råkade t.o.m säga upp kontakten med min sötnos i ren frustration på henne... Men vad vore livet utan min lilla, söta Maddemoj??! Inget liv alls! Trots att det är nästan 5 år mellan oss är vi lika gamla i hjärtat och hjärnan... Vi ser ganska jämnåriga ut och ser mer ut som kompisar på stan. Vi har inga gemensama drag alls, men systersksapet överväldigar min (ibland) svartsjuka på hennes vackra utseende, popularitet bland både vänner och pojkvänner... Men det spelar ingen roll om hon har miljoner vänner och hittar killar, vårat systerskap kommer inte emellan! Jag kan säkert göra mig populärare än jag är bara jag försöker... Men hur sociala vi än är på olika håll - "vänner kommer och går, men systrars kärlek består!". Vi är systrar hela livet, med eller utan popularitet!

Jag har lärt mig svälja svartsjukan och istället vara glad för att hon är just MIN lillasyster! Jag är väldignad! Tack, Gud, för att hon blev just MIN lillasyster!

Utan Madde - ingen Tricia!

Du räddade livet på mig bara genom tre ord: jag älskar dig!

Det känns så konstigt att min glada farfar inte finns längre. Han gick bort runt 6-tiden på eftermiddagen idag, den 18 augusti 2012. En dag jag aldrig kommer glömma.

Min farfar blev hela 90 år! Tills för ca 3 år sedan var han en fiffig, uppfinningsrik, skämtande och oerhört envis liten farbror. Han var väldigt liten man, kort var han, när han var som längst nådde han knappt 1,65cm! Han var väldigt energisk och otroligt viljestark! Jag har aldrig mött en människa med så starka åsikter men med ett öppet och glatt hjärta!

Han kunde bli så arg på orättvisa och korkade människor. Hans favorituttryck för att beskriva sådana var "sådant småaktigt folk!". Han hade en så otroligt udda personlighet!

När han var barn så var han en riktig liten Emil i Lönneberga, med ständiga bus och påhitt!

Farmor och farfar träffade varandra på frälsningsarmen, och det allra första han sa till farmor var denna mening när de stod i köket: "diskar du, så torkar jag!"

Han blev otillgänglig för ca tre år sedan när hab inte längre orkade komunicera med oss. Han blev rullstolsburen och kunde inte längre klara sig själv. Den goa och personlighetsstarka farfar jag var van vid var som bortblåst. Han hade glömt bort vem jag var, och det tog mig otroligt hårt!

Idag, den 18/8-2012 somnade han in på sjukhuset efter ca 1,5 veckor av kämpande. Pappa hade hälsat från mig och min syster och sagt att vi älskar honom. Han mumlade tyst och nästan ohörbart: "jag med.."

Vila i frid min älskade farfar! Du finns i himlen och du har det bra nu... Vi ses!

Jag älskar dig, nu och för alltid!

Kram Trichia'