En dikt till min mamma och pappa som stöttat mig i väldigt många år. Jag vill ofta säga till dem att jag uppskattar det, men jag är bättre på att formulera mig i texter än att prata...
Föräldrars kärlek övervinner allt!
Livet är aldrig enkelt
det kommer aldrig nånsin vara lätt
Men där emot kan man försöka,
att hitta en lösning på enklaste sätt
Livet kommer aldrig bli felfritt
hur mycket man än det vill,
det viktiga är hur man hanterar problemen,
för tiden kommer aldrig stå still.
Men när jag funderar på detta ovan
så undrar jag 'ska dessa råd komma från mig?'
när jag fortfarande trampar på samma ställe
hur kan detta komma sig?
När jag tänker på livet och döden
när att somna in är det enda jag vill
så vill jag ändå inte kasta bort livet
när jag faktiskt av kärlek blev till.
Kärlek av en förälder är alltid äkta
för saken är ju faktiskt den
När de vädjande ber mig stanna
blir svaret 'okej, jag försöker igen'.
Jag är känd för mina överraskande slut...
Jag sitter sur och tvär,
i en bur och svär.
När jag inombords dör
så är det ganska givet
att stupet nedanför
är meningen med livet. © poeter.se/sneakymasterwriter
Jag tvekar inte över att gå vidare med detta, att göra deras fel till en stor grej. För det här ÄR en stor grej, och hur de behandlar oss är INTE okej!
Nummer 1 är deras attityd. Problem de hör viftar de bort. Jag har pratat om hur jag haft det, och jag ser ofta ett litet leende på läpparna. De förminskar det jag säger. Allt jag säger är helt puckat.
Så idag tog jag en personal som varit riktigt elak åt sidan och sa vad jag tyckte. Deras mat är oacceptabel. Den smakar skit. Den smakar värre än Findus färdigmat på snabbköpet. Jag går alltid omkring med en kurrande mage, och jag brukar inte vara särskilt kinkig med maten! Det är fler än jag som kritiserat dem, men de säger att vi måste prata med chefen om vi har något att säga. Ironiskt att hon har precis samma mening som dem? Vi måste prata med en högre makt som inte finns för att säga vår version av problemet.
Argumentet en annan boende hade när personalen sa att det är bra mat var helt jävla klockren! "Ni äter inte den här maten varje dag. Vi BOR här! Ni kommer på besök några timmar om dagen!". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Personalen sa att det var löjligt "att man inte kan få annan mat bara för att man inte gillar en speciell maträtt!". Jag är inte utbildad men t.o.m jag fattar att han (och vi alla) menar att ALL mat är dåligt gjord. Det handlar inte om någon enstaka maträtt!
Jag tog alltså den här personalen åt sidan och sa vad jag tyckte. Jag skrek inte, men jag höjde rösten. Hon höjde på ögonbrynet efter var och varannan mening och sa nonchalant "Vad vill du ha sagt?". Jag hade dittils sagt följande:
1. Maten är ohållbar.
2. Jag vill ha något att göra på dagarna, jag vankar bara omkring i korridorerna.
3. Personalen är otrevlig. Det är inte okej att småle och kritisera/förminska en persons problem. Det är inte heller okej att prata kyligt och hårt mot någon. Och det viktigaste: Inga nedvärderande uttryck. Personalen hade i mina arga situationer kallat mig "lilla gumman" och "en liten tjej som hörs mycket". Detta är inte okej!
4. Jag har åkt in till en affär (i stil med en typ Statoil-butik), högst 4 gånger på en månad. Senaste gången tog det tre dagar innan någon hade tid i typ 10 minuter att köra mig.
5. Det finns varken internet eller telefon. Det finns en stenåldersdator att låna nån timme för över 20 pers som bor här. Sedan finns det en rätt dålig mynttelefon att använda, men jag vill inte betala en krona i varannan minut typ? Personaltelefonen får man prata i typ 5 minuter...
6. Ingen att prata med. Jag har pratat högst 5 gånger på snart 5 veckor när jag mått dåligt. När jag berättat allt detta för henne så sa hon att jag "läxat upp henne" och "det där är inte alls sant!" osv. De kan inte ta emot kritik, och att hon hela tiden upprepar "vad vill du ha hjälp med ikväll?", börjar dels bli påfrestande och dels kännas som om hon gör sig dummare än vad hon är. Om hon inte skulle fattat vad jag sagt så skulle hon vara... ja, under 100. Folk under 100 jobbar inte inom psykiatrin. Skulle hon alltså på fullt allvar inte fatta, så skulle jag bli orolig för henne istället...
Efter 10 minuter då samtalet endast gått ut på hennes fraser:
"Du kritiserar mig bara!"
"Du säger bara en stor monolog, detta är inget samtal" (hon upprepade samma sak "Nej så är det inte", så det blev jag bara jag som sa mer än 4 ord).
"Jag hör en liten tjej som försöker..." (bla bla)
"Du ska inte läxa upp mig!"
sen så lämnade hon rummet.
Jag blev förbannad. Ingen lyssnar på mig, och ingen tar emot vad man tycker. Jag gormade att jag mår dåligt och att jag vill ha någon att prata med NU, så sa de:
"Skriv ner allt du känner på en lapp och prata med din kontaktperson I MORGON"
"Vi har faktiskt inte tid!"
"Nu får du gå till ditt rum"...
Nu gick det inte längre. En personal satt i en av sofforna och gjorde ingenting. Jag påpekade det, men de upprepade att jag skulle prata med min kontaktperson i morgon. Jag skrek att det är NU jag mår dåligt, och att det inte är någon idé att vara här om man inte får hjälp när man mår akut dåligt. De tittade på mig, sa inget och gick därifrån.
Jag skrek, grät, skrek och grät om vartannat i rummet enda tills rösten blev hes och tårarna tog slut. Jag tycker inte synd om mig, men jag känner bara hat, ilska, besvikelse och frustration. Personalen la bara dövörat till och vägrade lyssna. "All behandling på det här stället och mycket, mycket bra!", skulle ju vara väldigt bra att ha en behandlingsplan i så fall för att bedöma den sakens skull...
P.s de sa att om jag ville må bättre så skulle jag komma på behandlinens grunder själv. Ett påpekande: hade jag vetat hur jag skulle ordnat upp mitt liv helt själv, så skulle jag gjort det hemma... Herre Gud!
(mobilen funkar inte internet eller uppkoppling på. Jag isoleras från omvärlden. Om de vill att patienterna här ska bli isolerade så har de verkligen lyckats välja en utomordentlig plats mitt ute i ingenstans..)
 Den här bilden beskriver rätt bra hur jag känner mig. Ensam. /Tricia
Sedan jag slutat med psykosmedicinen Zyprexa, som är känd för att göra så patienten går upp minst 10kg så har jag rasat i vikt. Och det känns otroligt bra. Det känns så skönt att den första tanken inte längre är "Gud, så tjock jag ser ut!" varje gång jag ser mig i spegeln. Nu för tiden tänker jag antingen "Jag är fin idag!", eller "Hmm, dålig hårdag...", och det är såna vanliga skiftande tankar som är sunda att tänka. Hur kan en medicin på några milligram göra sån otrolig skillnad?
Jag är glad att jag fått självförtroendet tillbaka, OCH att jag inte längre mår dåligt UTAN den heller! Av mediciner går man upp av att man är konstant hungrig och även av vatten. Man får också sämre kondition pga det. Nu går jag promenader och äter i lagoma mängder. Förändringen kom över en natt kändes det som...
Såhär såg jag ut i slutet av 2011/början av 2012:
Då.
Såhär ser jag ut nu, bilden är tagen för ca 2 månader sedan:
Nu.
Har för tillfället bara ansiktsbilder, men man ser ju tydlig skillnad ändå :)
/Tricia
Ju mer jag tänker på begreppet "behandling", så studsar samma tanke tillbaka som om den träffat en gummivägg: vad finns det för egentliga metoder för att hjälpa en depressiv, tillbakadragen, otillgänglig ung tjej med suicid-tankar? Vad är själva behandlingen?
Det här hemmet har jag nu fått klart för mig att det inte finns någon direkt hjälp.Man får höra samma kommentar varje gång man frågar "Vi utgår från personens speciella behov", och "vi är här för DIG". Men de lämnar min fråga obesvarad: exakt VAD är hjälpen? Jag har sagt att jag inte är säker på om jag vill ta emot hjälp längre. Men då beskylls jag för att inte ta emot vad jag får. Hur kan jag mottaga något osynligt?
Idag var jag frustrerad och min kontaktperson kom inte och pratade som hon lovade att göra efter att hon skulle ha ett möte. När det gått två timmar över tiden, så insåg jag att hon hade gått hem.
Tider för middag har jag inte lärt mig, så idag har jag nästan inte ätit nått alls, för personalen ger mig ingen väggklocka och vägrar att påminna mig. "Du får väl ta ditt ansvar själv?". Visst om jag hade vetat vad klockan var. Datorn är ju allmänt kaputt, och mobilen är inte alltid tillgänglig den heller pga telefonfobi, men det skiter de totalt i, man måste ju passa tiden på egen hand?
Jag håller med om att rutiner är väldigt viktigt. Men det behövs mer än så för att må bra. När jag bodde på korttidsboende, så hade jag väldigt bestämda rutiner, och det fungerade bra. Varför faller jag då gång på gång tillbaka? Det krävs mer än att veta vilken dag man ska tvätta.
Hur definierar man behandling? Vad betyder behandling? Vad är grejen med att ha ett s.k behandlingshem om det inte finns någon direkt grund att stå på behandlingsmässigt? Det verkar mest vara ett förvaringshem för folk som inte kan klara sig själva alls. På frågan hur många som faktiskt lyckats efter de vart här, fick jag inget tydligt svar på, det heller.
Sovit hela dagen i princip.
Min trötthet blir nästan som en funktionsnedsättning.
Varför kan jag inte bara må bra?
Nej. Jag känner att det här hemmet inte är något för mig. Har bara vart här i en vecka, och uppföljningsmötet är först om en månad. Det går inte att beskriva hur besviken jag känner mig. Och sviken. Alla på det här stället har helt andra problem än mig. Tydliga problem med uppfattningen och är nästan lite "utvecklingsstörda". Maten här är rent utsagt för jävlig. Den är smaklös och dåligt gjord. Plastig och smakar värre än sjukhusmat! Jag äter aldrig tills jag blir mätt, och är därför hungrig. Jag blir bara äcklad av den. Och ordet "permission" är för mig ett jävla hatord. När jag ska åka hem till pappa på onsdag är det permission. Jag trodde detta ställe skulle vara mer som ett hem. Ett NORMALT och HEMTREVLIGT ställe att bo på. Det är kallt och fläckigt i korridorerna för många som bor här är inte riktigt... ja, som jag. "Renliga" eller vad man ska säga. Jag förväntade mig faktiskt ett ställe med människor på min nivå och med liknande problem. Att de flesta är typ gamla gör inte saken bättre.
Personalen. Ja. Det finns två ord som beskriver dem: Opersonliga och tråkiga. Korta, ointresserade svar. Snabba hårda meningar. Eller små ord i alla fall. Och oftast tar de sig inte ens en jävla minut att diskutera något annat än mediciner och "läkaraktiga frågor". Kan man inte bara prata om något lättsamt för en gångs skull. Något som JAG gör på fritiden? Någor som JAG tycker är KUL? Något jag är intresserad av som inte tillhör ämnet "sjukdom"?!
Jag känner mig ensammare än när jag var ensam i lägenheten hela dagarna. Det finns massor av folk runt omkring mig, men de är som en grå massa. Det finns 2 vettiga personer att prata med, IBLAND. Personalen är jäktade och otroligt tråkiga, och de boende cirkulerar ibland i en helt annan värld.
Jag är faktiskt besviken på kommunen som fixade en plats 3 jävla timmar från mitt hem, och så blev det bara dåligt. Jag tyckte att tre timmar kunde vara värt, fast att det är långt för mig, att åka ifall jag skulle må bra här.
Jag känner mig faktiskt bara malplacerad.
Jag spyr på hela stället.
Tricia Johansson.
Första videoinlägget inspelad från behandlingshemmet, och även allra första videoinlägget på den här bloggen. Kan ha lite lågt ljud, prova att höja volymen på din dator isåfall :)
/Trichia L.
|
RSS Feed