Detta är en film jag gjorde i April 2012. Det var några veckor innan jag blev inlagd på vuxenpsyk i en månad och mitt liv efter detta med behandlingshem, vårdplaneringar och återfall började.

Jag fick en kommentar av några ungdomar som blev inspirerade och ville sprida videon. Till dem och alla andra: Sprid den så mycket ni orkar!

Här kommer den. Byten mellan texten är lite snabb, men hoppas ni ser vad det står, och berörs av den.

Tack för att ni tittar och delar den!

(Facebooksidan har adressen: www.facebook.com/triciajohanssonofficial så adressen i slutet av filmen stämmer inte. Gilla gärna, men gå in på rätt sida!)

...med nya möjligheter.

Min morgon har varit helt okej i övrigt. Mitt "standardmående" brukar vara lite likgiltigt men idag kändes det annorlunda: jag kände mig glad!

Förresten har kallelsen till psykistriska öppenvårdsmottagningen kommit och jag har fått tid till min diagnosutredning om en vecka! Snabbt för att vara psykiatrin.

Jag vill inte leva längre.

Internet funkar inte, jag hade tur som kom upp på nätet i några minuter. Inte heller kran/dusch-vattnet, som sinar ut då och då och knappt kan användas. Ibland sinar det ut i handfatet när man ska tvätta händerna så att det bara kommer en tunn stråle vatten även när man har på det högsta.

Jag sover mest pga tristessen och isoleringen. Jag kunde lika gärna ha levt på medeltiden. Telefonnätet är kast, datoruppkopplingen med, vattnet funkar inte alltid, maten smakar plast, personalen är frånvarande. Och hela stället är helt och hållet immun mot kritik. Allt de gör är helt jävla perfekt. Det är faktiskt lite konstigt att de inte bryr sig om hur man mår här trots att det är det som deras jobb går ut på.

Att dö utan orsak är inte möjligt.
Att leva utan anledning är bara löjligt.

Det är så här
att det man inte lär
är att förstå den där
som är som hon är.

När man är sur
kan man ligga på lur
efter en tillfällig skur
av bitterhet i sin bur.

Bara för att detta är sant
och för att lådans kant
är som en väldigt sur tant
som står vid stupet som är brant

Därför blir det så här
att det man lär
att till slut förstå den där
som fortsätter vara som hon är.

Det har tänts ett nytt ljus för mig. Och det är helt och hållet min mammas förtjänst! Idag, för typ någon kvart sedan (klockan är 13:50 nu), så ringde en psykolog/terapeut/annan psykiatrisk person, och berättade att de haft ett möte om min utredning och att de kommit fram till att den bör göras! Hon sa att det skulle komma en kallelse inom en månad!

Mamma, om inte du hade pratat och stått på dig när du ringde henne så hade de aldrig tagit så allvarligt på det. Så allvarligt som det FAKTISKT ÄR, och som de faktiskt själva också ansåg. De kommer därefter påbörja en utredning, och det har de LOVAT. Det är FASTSPIKAT. Hade du inte varit så jäkla envis, bestämd och kämpat för att din dotter skulle få det bästa hon kan få, så hade de aldrig ringt redan dagen efter och berättat att de tänker göra detta.

Utan min mamma hade jag inte stått här, jag hade inte levt.

Tack för att jag finns och att du, pappa och Madde fortfarande tror på mig, även när jag inte gör det själv!

Skickar en puss till min familj!

Jag gillar att teckna. Men jag har en hel del att öva på. Propotioner, skuggor osv. En dag fick jag idén att måla mina känslor på papper. Det kanske till och med kan uppskattas av andra. Jag gjorde dessa "serier" för några veckor sedan, men har inte visat dem i bloggen än. Serierna är kladdiga och inte alls fint gjorda. Jag tröttnade efter bara en liten stund.

Men trots det, kanske de säger er någonting?

Hoppas bara man ser vad det står...

Bild 1: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Bild 2: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Bild 3: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Låter detta komiskt? Troligtvis, men livets begränsningar ÄR komiska när man är funktionell nog att leva ett friskt liv men ändå bara förtjänar en jävla sten!

När de vänder sig om och går
och jag ingen hjälp får
men ändå frågar hur jag mår
när de ser att jag fäller en tår
men ändå aldrig förstår?

De tror att jag har Schizofreni och inte Bipolär. Ändå vill de inte utreda mig trots att medicinerna och hela mitt framtida liv hänger på vilken behandling jag får, då det är HELT olika mediciner/vård för dessa två enskilda diagnoser. Det vill säga om jag någonsin ens kommer LEVA ett bra liv, eller helt enkelt gå under. Mitt liv styrs av mina demoner, röster och personligheter. Det hänger på liv och död här - men den enda som vet om det är jag själv, och min röst väger mindre än de som bestämmer över något som ska vara MITT liv!

Att Sveriges nya prinsessa fick dopgåvor för flera tusen kronor av regeringen är för mig helt obegripligt när psykiatrin brister, och psykisk sjukdom är en av de största folksjukdomarna i samhället idag! Inte mindre än 1 av 4 personer lider av någon typ av psykisk ohälsa!

Kommunen betalade för platsen på behandlingshemmet men inte för behandlingen...

HUR TÄNKER DE EGENTLIGEN?!

Alla tycker att det är fel. Det finns inte många som tycker att psykiatrin är okej, tillräcklig eller ens GODTAGBAR! Ändå agerar ingen.

De säger att jorden har levt halva sitt liv. Men om människans släkte kommer följa med är faktiskt inte helt säkert. Allt fler dör av samhällets orättvisor!

Det räcker inte med att säga att det behövs en förändring. Det måste ske en förändring också! Mindre pengar till ytligheter och mer till vården - det är trots allt psyket som får människan att ens fungera! Utan en frisk hjärna, kan inte kroppen fungera. Inte ens om man har 2000 sagoböcker. Eller en ny motorväg. Inte ens om man har en ny elekronikpryl! (Otroligt va? Materiella saker löser ju ALLT!...)

Att fler och fler insjuknar är inte ett frågetecken som alla hela tiden bölar om.
"Allt fler ungdomar blir skoltrötta!"
"Allt fler sjukskriver sig för att de gått in i väggen!"
"Statistiken för självmord ökar!"
"Hälsan sjunker!"
"Vaaad beror det på???"

Jag är inte Einstein, men jag begriper att det beror på pengar och prioriteringar. Under mötet idag (hade ett möte med kommunen och chef för behandlinghemmet), fick jag reda på att de inte betalat för behandlingen, inte talat om exakt vad detta är för ställe "är detta ett gruppboende eller behandlingshem?", de hade inget svar alls. Om jag lyckats fatta rätt så är det inget av det.

Hur som helst så sitter jag här och känner mig helt jävla sviken. Sviken av de som hela tiden gett mig ett hopp för att sedan släcka det igen. Och så blir det gång på gång.

"Åh, ÄNTLIGEN får jag hjälp!"
och några veckor senare:
"Skit samma.."

Tänker de som bestämmer i samhället efter lite grann så är det ingen gåta varför människor mår dåligt. Tänker de efter så är det bättre att försöka satsa på människors hälsa på jorden istället för att utforska liv på mars eller fundera efter slutet av oändligheten.

Om politiker och chefer inte kan komma på det själva (att hela skiten handlar om hur pengar används) så börjar jag bli orolig för dem istället. Och i så fall är det inte heller nödvändigt att forska om rymden eftersom de inte ens har kunskap att avsluta arbetet med att lägga pengar på folks hjärnor istället.

Sök svar på befolkningens överlevnad, eller ge de finare folket saker, leta liv på andra planeter, eller fortsätt utveckla en iPhone 6. Det spelar ingen roll, om de väljer de senare alternativen kommer människosläktet ändå dö ut.

(Prylarna har isåfall inga ägare... Hemskt va?)

Ciao,
Tricia.