Jag vill inte leva längre.

Internet funkar inte, jag hade tur som kom upp på nätet i några minuter. Inte heller kran/dusch-vattnet, som sinar ut då och då och knappt kan användas. Ibland sinar det ut i handfatet när man ska tvätta händerna så att det bara kommer en tunn stråle vatten även när man har på det högsta.

Jag sover mest pga tristessen och isoleringen. Jag kunde lika gärna ha levt på medeltiden. Telefonnätet är kast, datoruppkopplingen med, vattnet funkar inte alltid, maten smakar plast, personalen är frånvarande. Och hela stället är helt och hållet immun mot kritik. Allt de gör är helt jävla perfekt. Det är faktiskt lite konstigt att de inte bryr sig om hur man mår här trots att det är det som deras jobb går ut på.

Att dö utan orsak är inte möjligt.
Att leva utan anledning är bara löjligt.

Jag gillar att teckna. Men jag har en hel del att öva på. Propotioner, skuggor osv. En dag fick jag idén att måla mina känslor på papper. Det kanske till och med kan uppskattas av andra. Jag gjorde dessa "serier" för några veckor sedan, men har inte visat dem i bloggen än. Serierna är kladdiga och inte alls fint gjorda. Jag tröttnade efter bara en liten stund.

Men trots det, kanske de säger er någonting?

Hoppas bara man ser vad det står...

Bild 1: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Bild 2: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Bild 3: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Låter detta komiskt? Troligtvis, men livets begränsningar ÄR komiska när man är funktionell nog att leva ett friskt liv men ändå bara förtjänar en jävla sten!

När de vänder sig om och går
och jag ingen hjälp får
men ändå frågar hur jag mår
när de ser att jag fäller en tår
men ändå aldrig förstår?

De tror att jag har Schizofreni och inte Bipolär. Ändå vill de inte utreda mig trots att medicinerna och hela mitt framtida liv hänger på vilken behandling jag får, då det är HELT olika mediciner/vård för dessa två enskilda diagnoser. Det vill säga om jag någonsin ens kommer LEVA ett bra liv, eller helt enkelt gå under. Mitt liv styrs av mina demoner, röster och personligheter. Det hänger på liv och död här - men den enda som vet om det är jag själv, och min röst väger mindre än de som bestämmer över något som ska vara MITT liv!

Att Sveriges nya prinsessa fick dopgåvor för flera tusen kronor av regeringen är för mig helt obegripligt när psykiatrin brister, och psykisk sjukdom är en av de största folksjukdomarna i samhället idag! Inte mindre än 1 av 4 personer lider av någon typ av psykisk ohälsa!

Kommunen betalade för platsen på behandlingshemmet men inte för behandlingen...

HUR TÄNKER DE EGENTLIGEN?!

Alla tycker att det är fel. Det finns inte många som tycker att psykiatrin är okej, tillräcklig eller ens GODTAGBAR! Ändå agerar ingen.

De säger att jorden har levt halva sitt liv. Men om människans släkte kommer följa med är faktiskt inte helt säkert. Allt fler dör av samhällets orättvisor!

Det räcker inte med att säga att det behövs en förändring. Det måste ske en förändring också! Mindre pengar till ytligheter och mer till vården - det är trots allt psyket som får människan att ens fungera! Utan en frisk hjärna, kan inte kroppen fungera. Inte ens om man har 2000 sagoböcker. Eller en ny motorväg. Inte ens om man har en ny elekronikpryl! (Otroligt va? Materiella saker löser ju ALLT!...)

Att fler och fler insjuknar är inte ett frågetecken som alla hela tiden bölar om.
"Allt fler ungdomar blir skoltrötta!"
"Allt fler sjukskriver sig för att de gått in i väggen!"
"Statistiken för självmord ökar!"
"Hälsan sjunker!"
"Vaaad beror det på???"

Jag är inte Einstein, men jag begriper att det beror på pengar och prioriteringar. Under mötet idag (hade ett möte med kommunen och chef för behandlinghemmet), fick jag reda på att de inte betalat för behandlingen, inte talat om exakt vad detta är för ställe "är detta ett gruppboende eller behandlingshem?", de hade inget svar alls. Om jag lyckats fatta rätt så är det inget av det.

Hur som helst så sitter jag här och känner mig helt jävla sviken. Sviken av de som hela tiden gett mig ett hopp för att sedan släcka det igen. Och så blir det gång på gång.

"Åh, ÄNTLIGEN får jag hjälp!"
och några veckor senare:
"Skit samma.."

Tänker de som bestämmer i samhället efter lite grann så är det ingen gåta varför människor mår dåligt. Tänker de efter så är det bättre att försöka satsa på människors hälsa på jorden istället för att utforska liv på mars eller fundera efter slutet av oändligheten.

Om politiker och chefer inte kan komma på det själva (att hela skiten handlar om hur pengar används) så börjar jag bli orolig för dem istället. Och i så fall är det inte heller nödvändigt att forska om rymden eftersom de inte ens har kunskap att avsluta arbetet med att lägga pengar på folks hjärnor istället.

Sök svar på befolkningens överlevnad, eller ge de finare folket saker, leta liv på andra planeter, eller fortsätt utveckla en iPhone 6. Det spelar ingen roll, om de väljer de senare alternativen kommer människosläktet ändå dö ut.

(Prylarna har isåfall inga ägare... Hemskt va?)

Ciao,
Tricia.

Idag mådde jag skit (igen) och den där otrevliga personalen jag skrev om tidigare satt vid datorn när jag knackade på.
- IDAG måste jag faktiskt prata med någon!
- Du kan prata med din kontaktperson.
- Hon är ju ute nu!

Jag blev så irriterad att jag fortsatte rätt brutalt:
- Jag har mått sämre än på väldigt länge! Självmordstankar och självskadesuget är jättejobbigt idag! Hade jag haft en snara hade jag hängt mig...

Det sista fick henne att spärra upp ögonen. Måste man vara halvdöd innan någon reagerar?
- Jag ska prata med en av sjuksyrrorna, för jag tror knappast du vill prata med mig, svarade hon och gick iväg.

När hon kom tillbaka log jag ett pillemariskt leende och sa:
- Du säger att jag inte vill prata med dig, men du, jag tror faktiskt det är tvärtom...

Hon blev rätt ägd där. Tur att jag fick prata med min kontaktperson till slut. Inte för det blev mycket bättre men...

När jag inombords dör
så är det ganska givet
att stupet nedanför
är meningen med livet.

Jag tvekar inte över att gå vidare med detta, att göra deras fel till en stor grej. För det här ÄR en stor grej, och hur de behandlar oss är INTE okej!

Nummer 1 är deras attityd. Problem de hör viftar de bort. Jag har pratat om hur jag haft det, och jag ser ofta ett litet leende på läpparna. De förminskar det jag säger. Allt jag säger är helt puckat.

Så idag tog jag en personal som varit riktigt elak åt sidan och sa vad jag tyckte. Deras mat är oacceptabel. Den smakar skit. Den smakar värre än Findus färdigmat på snabbköpet. Jag går alltid omkring med en kurrande mage, och jag brukar inte vara särskilt kinkig med maten! Det är fler än jag som kritiserat dem, men de säger att vi måste prata med chefen om vi har något att säga. Ironiskt att hon har precis samma mening som dem? Vi måste prata med en högre makt som inte finns för att säga vår version av problemet.

Argumentet en annan boende hade när personalen sa att det är bra mat var helt jävla klockren! "Ni äter inte den här maten varje dag. Vi BOR här! Ni kommer på besök några timmar om dagen!". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Personalen sa att det var löjligt "att man inte kan få annan mat bara för att man inte gillar en speciell maträtt!". Jag är inte utbildad men t.o.m jag fattar att han (och vi alla) menar att ALL mat är dåligt gjord. Det handlar inte om någon enstaka maträtt!

Jag tog alltså den här personalen åt sidan och sa vad jag tyckte. Jag skrek inte, men jag höjde rösten. Hon höjde på ögonbrynet efter var och varannan mening och sa nonchalant "Vad vill du ha sagt?". Jag hade dittils sagt följande:
1. Maten är ohållbar.
2. Jag vill ha något att göra på dagarna, jag vankar bara omkring i korridorerna.
3. Personalen är otrevlig. Det är inte okej att småle och kritisera/förminska en persons problem. Det är inte heller okej att prata kyligt och hårt mot någon. Och det viktigaste: Inga nedvärderande uttryck. Personalen hade i mina arga situationer kallat mig "lilla gumman" och "en liten tjej som hörs mycket". Detta är inte okej!
4. Jag har åkt in till en affär (i stil med en typ Statoil-butik), högst 4 gånger på en månad. Senaste gången tog det tre dagar innan någon hade tid i typ 10 minuter att köra mig.
5. Det finns varken internet eller telefon. Det finns en stenåldersdator att låna nån timme för över 20 pers som bor här. Sedan finns det en rätt dålig mynttelefon att använda, men jag vill inte betala en krona i varannan minut typ? Personaltelefonen får man prata i typ 5 minuter...
6. Ingen att prata med. Jag har pratat högst 5 gånger på snart 5 veckor när jag mått dåligt. När jag berättat allt detta för henne så sa hon att jag "läxat upp henne" och "det där är inte alls sant!" osv. De kan inte ta emot kritik, och att hon hela tiden upprepar "vad vill du ha hjälp med ikväll?", börjar dels bli påfrestande och dels kännas som om hon gör sig dummare än vad hon är. Om hon inte skulle fattat vad jag sagt så skulle hon vara... ja, under 100. Folk under 100 jobbar inte inom psykiatrin. Skulle hon alltså på fullt allvar inte fatta, så skulle jag bli orolig för henne istället...

Efter 10 minuter då samtalet endast gått ut på hennes fraser:
"Du kritiserar mig bara!"
"Du säger bara en stor monolog, detta är inget samtal" (hon upprepade samma sak "Nej så är det inte", så det blev jag bara jag som sa mer än 4 ord).
"Jag hör en liten tjej som försöker..." (bla bla)
"Du ska inte läxa upp mig!"
sen så lämnade hon rummet.

Jag blev förbannad. Ingen lyssnar på mig, och ingen tar emot vad man tycker. Jag gormade att jag mår dåligt och att jag vill ha någon att prata med NU, så sa de:
"Skriv ner allt du känner på en lapp och prata med din kontaktperson I MORGON"
"Vi har faktiskt inte tid!"
"Nu får du gå till ditt rum"...

Nu gick det inte längre. En personal satt i en av sofforna och gjorde ingenting. Jag påpekade det, men de upprepade att jag skulle prata med min kontaktperson i morgon. Jag skrek att det är NU jag mår dåligt, och att det inte är någon idé att vara här om man inte får hjälp när man mår akut dåligt. De tittade på mig, sa inget och gick därifrån.

Jag skrek, grät, skrek och grät om vartannat i rummet enda tills rösten blev hes och tårarna tog slut. Jag tycker inte synd om mig, men jag känner bara hat, ilska, besvikelse och frustration. Personalen la bara dövörat till och vägrade lyssna. "All behandling på det här stället och mycket, mycket bra!", skulle ju vara väldigt bra att ha en behandlingsplan i så fall för att bedöma den sakens skull...

P.s de sa att om jag ville må bättre så skulle jag komma på behandlinens grunder själv. Ett påpekande: hade jag vetat hur jag skulle ordnat upp mitt liv helt själv, så skulle jag gjort det hemma... Herre Gud!

(mobilen funkar inte internet eller uppkoppling på. Jag isoleras från omvärlden. Om de vill att patienterna här ska bli isolerade så har de verkligen lyckats välja en utomordentlig plats mitt ute i ingenstans..)

/Tricia