Med nya möjligheter. Och besök av pappa och syster.

/Tricia

Jag gillar att teckna. Men jag har en hel del att öva på. Propotioner, skuggor osv. En dag fick jag idén att måla mina känslor på papper. Det kanske till och med kan uppskattas av andra. Jag gjorde dessa "serier" för några veckor sedan, men har inte visat dem i bloggen än. Serierna är kladdiga och inte alls fint gjorda. Jag tröttnade efter bara en liten stund.

Men trots det, kanske de säger er någonting?

Hoppas bara man ser vad det står...

Bild 1: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Bild 2: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Bild 3: Länk för att se bilden i originalstorlek finns här!

Låter detta komiskt? Troligtvis, men livets begränsningar ÄR komiska när man är funktionell nog att leva ett friskt liv men ändå bara förtjänar en jävla sten!

Igår kom mamma och Mats på besök. Hemmet ligger lite utanför Jönköping litegrann på landet, så de var typ 45 minuter försenade pga att Mats inte hade varit här tidigare och mamma har ett dåligt lokalsinne.

Men så kom de fram, och mamma hade i vanlig ordning med sig halva sitt kök: frukt, tallrikar, mat, chapati (indiskt bröd), och en liten present med ett armband och en ring. Söta mamma, det behövs inte så mycket! Hon är så gullig och gör hela tiden sitt bästa. Mats är också så himla go, han kör hit och hälsar på. Inte många "bonuspappor" gör så för sina "bonusbarn". Jag älskar er!

Sedan åkte vi in till Jönköping och efter mycket letande hittade vi ett köpcenter. Vi åt sedan på Indisk restaurang. Det var indiska musikvideos på deras TV, och mamma frågade servitören (på skämt) om han kunde sätta på en video med en indisk artist hon kände till (fast som hon inte egentligen "gillade"), och skämdes sen för att det var den artisten som redan var på TVn. Söta mamma... Det är ibland svårt att ta henne på allvar när hon är så där rolig och sedan försöker prata "allvar" typ "Tricia, du måste säga till läkaren att ändra din sömnmedicin, du måste sova, det är såååå viktigt" och sedan "Du äter för lite! Du kanske blev påverkad av järntabletterna? Det måste du säga!", och ännu lite senare "Ät nu ordentligt, du äter ju inget?". Och några minuter innan så hade hon blivit "rädd" för en rulltrappa för att hon tidigare försökt gå upp i den som gick ner, snubblat på sina skor osv. Hon är som en liten flicka<3

När vi gick in på Expert, så började mamma och Mats kolla på en minihögtalare och då slog det mig att jag sagt att önskade mig en dator i födelsedagspresent och sa då lite halvhjärtat att jag skulle kolla på olika datorer. Jag babblade också att min kontaktperson också hade haft en Compaq och att batteriet smällt, och att det kanske var därför min var dålig osv osv. Mats som är elektriker såg fundersam ut och undrade vart hon hade haft datorn. "Har hon haft den i knäet? Eller sängen? Datorer nu för tiden har fläkt och den kan blåsa varm luft om den står mot tyg..", eller nått i den stilen. Då slog det mig "åh fan! Jag sitter ju alltid i sängen med datorn... Haha, var det sååå enkelt?", och jag hoppas att det är lösningen.. Just nu har jag i alla fall datorn på en trästol och den funkar än så länge...

Och så den eviga sömnmardrömmen.. Kanintesovakanintesovakanintesova... Personalen gav upp 4 gånger i morse med att få upp mig. Jag somnar alltid vid 04 och det är tortyr att kravla sig upp ur sängen.. Trots mammas roliga tendenser att prata allvar efter hennes komiska händelser så har hon ju rätt: jag MÅSTE säga till att Stilnoct fungerar ljusår mycket bättre än Imovane som inte funkar alls...

Jag märker att mitt rum börjar bli mer personligt, i och med det mer, vad en socialarbetare kallade "levande" (hon menade "stökigt"). Min kontaktperson har sagt inte sagt något än, men jag märker att hon kollar lite menande runt sig när hon är här inne... Det är väl egentligen inte sååå farligt?

/Tricia

Nu har tatueringen läkt en aning. Men det har kommit in i den KLIANDE fasen. Jobbigt.

Förresten har jag slutat att manuellt godkänna kommentarer innan de publiceras. Det är så jobbigt att gå in och godkänna om jag ändå inte tänkt blogga, bara för att de ska synas. Så numera publiceras era kommentarer med en gång :)

/Tricia.

Igår gjorde jag äntligen min tatuering! Gud vad nervös jag var! Det var en märklig smärta sol inte går att beskriva så nån fattar om den inte gjort det själv. Det gjorde varken mer eller mindre ont än jag trodde men längre ner på handleden var det asjobbigt! Ju mindre hud, desto mer smärta kan man väl beskriva. Här är två bilder, den första på när den är precis nygjord och den andra är med plasten som ska vara tills i morgon. Om nån vecka visar jag resultatet av tatueringen när den läkt helt så ni får se hur den slutligen ser ut ;)

Det står "I survived" i texten :)

/Tricia