Ursäkta för mitt kommande gnäll, men nu är jag faktiskt riktigt irriterad. Jag har ingen möjlighet att göra något eftersom hemmet ligger mitt i ingenstans. Jag ville åka in till affären då jag var i stort behov av ett kontantkort till mobilen, då de inte har nån telefon som de boende kan använda, men svaret var "Vi åker inte in mer idag. Vi är bara två personal". Det ger jag fullständigt fan i. Jag kan inte ta mig själv in dit pga avståndet, och kan inte heller åka in dit för de har inte tillräckligt med personal. Jag kan inte, och har inte heller nån chans, att bli självständig och leva normalt som vilken 19-åring som helst. Herre Gud! Det går inte att ringa för jag har inga pengar, och inte heller för att de inte har nån telefon. Kontakt med omvärlden är faktiskt ganska oumbärligt... eller?

Man hindras från att leva ett normalt liv, som man faktiskt kan leva. Jag är i full funktion för att klara det här, men jag var inget utrymme att leva på det sätt jag vill.

(Bygg ett behandlingshem i stan istället!)

/Tricia.

Nåja, oftast brukar jag skriva fritt från hjärtat, men ibland kan det vara lite kul att knåpa ihop texter i olika textformer, det vill säga, "regler" för hur de ska vara uppbyggda. Det kan vara en lite utmaning och är rätt kul att sysselsätta sig med om man vill tänka till. Jag har fastnat för haiku, 100-ordare och satir av någon anledning.

SATIR
Första gången jag medvetet försökte skriva en satir som psykiatrin. Är inte 100 på om den är helt korrekt uppbyggd!

Isolera
Att vara jag
i ett hem av dårar
Isolera en tjej
från omvärlden.

Att vara jag
i ett hus av personal
Jag vill nog istället
isolera dem.

HAIKU
Haiku är så lätt att skriva. Det räcker att man har en liten, liten tanke, så kan man beskriva den poetiskt och okomplicerat!

Höst
Hösten,
drömmen i mig
faller sönder

Begynnande vinter
Begynnande vinter,
oroskänsla
i bröstet.

/Tricia

Ny fiktiv 100-ordare! För er som undrar vad en 100-ordare är, så är det en textform i kategorin prosa, som innehåller exakt 100 ord, och ska i regel ha en oväntad eller överraskande vändning/slutknorr.

Pillemarisk syster.

"Släpp ner mig för helvete!", gastar Ofelia och ser på sin, vad hon då ansåg vara, förjävliga syster.
"Jaja, bara du slutar gorma!" hörs Simonas garv nerifrån.
Ofelia klättrar ner för stegen från trädkojan, som syrran återigen placerat mot trädstammen.
"Tack!", muttrar hon irriterat och trampar otåligt omkring på gräset nedanför.
"Hur är det sis? Du är gnällig idag!" flinade Simona, men nu log Ofelia i stället.
"Vet du vad?", tjöt hon entusiastiskt.
"Nä vadå?"
Ofelia tittade pillemariskt på sin syster, harklade sig och log.
"Du har den!" gormade Ofelia, knuffade till Simona och rusade förtjust i väg över gräsmattan.

http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1529190

21:48
Jag hade en annan blogg på Weebly innan denna, och när den bloggen var som störst låg besökstatistiken på ca 100-300 unika besök om dagen. Vissa dagar kunde det även nå upp till 500 eller mer, även om det inte var lika ofta.

Den här bloggen har funnits i snart 3 månader. Statistiken ökar sakta men säkert! För att nå minimumet för min förra bloggs statistik (100), så börjar det faktiskt närma sig!

Ju mer jag tänker på begreppet "behandling", så studsar samma tanke tillbaka som om den träffat en gummivägg: vad finns det för egentliga metoder för att hjälpa en depressiv, tillbakadragen, otillgänglig ung tjej med suicid-tankar? Vad är själva behandlingen?

Det här hemmet har jag nu fått klart för mig att det inte finns någon direkt hjälp.Man får höra samma kommentar varje gång man frågar "Vi utgår från personens speciella behov", och "vi är här för DIG". Men de lämnar min fråga obesvarad: exakt VAD är hjälpen? Jag har sagt att jag inte är säker på om jag vill ta emot hjälp längre. Men då beskylls jag för att inte ta emot vad jag får. Hur kan jag mottaga något osynligt?

Idag var jag frustrerad och min kontaktperson kom inte och pratade som hon lovade att göra efter att hon skulle ha ett möte. När det gått två timmar över tiden, så insåg jag att hon hade gått hem.

Tider för middag har jag inte lärt mig, så idag har jag nästan inte ätit nått alls, för personalen ger mig ingen väggklocka och vägrar att påminna mig. "Du får väl ta ditt ansvar själv?". Visst om jag hade vetat vad klockan var. Datorn är ju allmänt kaputt, och mobilen är inte alltid tillgänglig den heller pga telefonfobi, men det skiter de totalt i, man måste ju passa tiden på egen hand?

Jag håller med om att rutiner är väldigt viktigt. Men det behövs mer än så för att må bra. När jag bodde på korttidsboende, så hade jag väldigt bestämda rutiner, och det fungerade bra. Varför faller jag då gång på gång tillbaka? Det krävs mer än att veta vilken dag man ska tvätta.

Hur definierar man behandling? Vad betyder behandling? Vad är grejen med att ha ett s.k behandlingshem om det inte finns någon direkt grund att stå på behandlingsmässigt? Det verkar mest vara ett förvaringshem för folk som inte kan klara sig själva alls. På frågan hur många som faktiskt lyckats efter de vart här, fick jag inget tydligt svar på, det heller.

Hon tittade på mig medan jag tittade bort men jag såg henne faktiskt i ögonvrån och hon misstänkte det. Hon log mot mig men jag kunde inte förmå mig att le tillbaka.

Hennes hand på axeln.
- Du är en söt tjej, Patricia. Strunta i henne.
De elaka orden rann av mig. Jag kände mig tacksam när hon mötte min blick.

Telefonen hade jag i min hand. Fingrarna slog vant in hennes nummer.
En signal. Två. Tre. Fyra.
Hennes mamma svarade.
- Ett ögonblick!

Och där kom de orden jag velat säga.
- Jag älskar dig.
Tystnad. Spänt.
Nu försvann tacksamheten. Fan också.

(C) TJ 2012.

/Tricia

Igår kom mamma och Mats på besök. Hemmet ligger lite utanför Jönköping litegrann på landet, så de var typ 45 minuter försenade pga att Mats inte hade varit här tidigare och mamma har ett dåligt lokalsinne.

Men så kom de fram, och mamma hade i vanlig ordning med sig halva sitt kök: frukt, tallrikar, mat, chapati (indiskt bröd), och en liten present med ett armband och en ring. Söta mamma, det behövs inte så mycket! Hon är så gullig och gör hela tiden sitt bästa. Mats är också så himla go, han kör hit och hälsar på. Inte många "bonuspappor" gör så för sina "bonusbarn". Jag älskar er!

Sedan åkte vi in till Jönköping och efter mycket letande hittade vi ett köpcenter. Vi åt sedan på Indisk restaurang. Det var indiska musikvideos på deras TV, och mamma frågade servitören (på skämt) om han kunde sätta på en video med en indisk artist hon kände till (fast som hon inte egentligen "gillade"), och skämdes sen för att det var den artisten som redan var på TVn. Söta mamma... Det är ibland svårt att ta henne på allvar när hon är så där rolig och sedan försöker prata "allvar" typ "Tricia, du måste säga till läkaren att ändra din sömnmedicin, du måste sova, det är såååå viktigt" och sedan "Du äter för lite! Du kanske blev påverkad av järntabletterna? Det måste du säga!", och ännu lite senare "Ät nu ordentligt, du äter ju inget?". Och några minuter innan så hade hon blivit "rädd" för en rulltrappa för att hon tidigare försökt gå upp i den som gick ner, snubblat på sina skor osv. Hon är som en liten flicka<3

När vi gick in på Expert, så började mamma och Mats kolla på en minihögtalare och då slog det mig att jag sagt att önskade mig en dator i födelsedagspresent och sa då lite halvhjärtat att jag skulle kolla på olika datorer. Jag babblade också att min kontaktperson också hade haft en Compaq och att batteriet smällt, och att det kanske var därför min var dålig osv osv. Mats som är elektriker såg fundersam ut och undrade vart hon hade haft datorn. "Har hon haft den i knäet? Eller sängen? Datorer nu för tiden har fläkt och den kan blåsa varm luft om den står mot tyg..", eller nått i den stilen. Då slog det mig "åh fan! Jag sitter ju alltid i sängen med datorn... Haha, var det sååå enkelt?", och jag hoppas att det är lösningen.. Just nu har jag i alla fall datorn på en trästol och den funkar än så länge...

Och så den eviga sömnmardrömmen.. Kanintesovakanintesovakanintesova... Personalen gav upp 4 gånger i morse med att få upp mig. Jag somnar alltid vid 04 och det är tortyr att kravla sig upp ur sängen.. Trots mammas roliga tendenser att prata allvar efter hennes komiska händelser så har hon ju rätt: jag MÅSTE säga till att Stilnoct fungerar ljusår mycket bättre än Imovane som inte funkar alls...

Jag märker att mitt rum börjar bli mer personligt, i och med det mer, vad en socialarbetare kallade "levande" (hon menade "stökigt"). Min kontaktperson har sagt inte sagt något än, men jag märker att hon kollar lite menande runt sig när hon är här inne... Det är väl egentligen inte sååå farligt?

/Tricia

....så funkar den helt okej i hemmets allrum/vardagsrum. En personal så att anledningen kunde vara att inne på avdelningen som jag har mitt rum på så kan mottagningen vara lite skum. Hoppas hon har rätt...

Datorer är skumma!

/Tricia.

Min dator är lite smått jobbig. Ibland är den i princip pajad helt och i bland funkar den (nästan) prima när den vilat ett långt tag, suck. Ska önska mig en ny PC när jag fyller 20 i november.

Med hänsyn till min ljuvliga dator så blir det nästan bara inlägg från min iphone. Datorn används bara för att svara på meddelanden eller justera smågrejer som sidor, design m.m som inte går genom appen. Om datorn tillåter det förstårs...

/Tricia

Jag efterlyser lite brevvänner bland er läsare! Skulle vara jätteroligt att få lite traditionella brev från er. Fick idén att söka efter brev efter att jag idag fått ett brev av min pappa idag. Tänkte då, varför inte förgylla dagen med brev från er andra också? Jag kommer svara på alla brev jag får! Om ni vill vara anonyma, så behöver ni inte skriva er adress på kuvertet eller i brevet. Fast då får ni ju inget brev tillbaka.

Ser fram emot post från DIG!

Bor du utanför sverige får du lägga till "SWEDEN" under postnummret och orten :)

/Tricia